Dödsdalen

Mål nummer två på vår roadtrip var Death valley, ytterligare en nationalpark men denna gång en betydligt mindre grönskande sådan.  Death valley består av öken; sand och sten och inte mycket annat. Den största anledningen till att vi valde detta mål vara att Elli så hemska gärna ville se en sk tumbleweed (ni vet, en sådan där taggig boll som brukar rulla förbi i western-filmer) på sin USA-resa. Ja och så ligger det ganska, nästan i alla fall, mitt emellan Yosemite och Las Vegas som stod näst på vår lista.

För att komma till öknen i Death Valley var man först tvungen att åka igenom… en massa öken.

Solen gassade och temperaturen var betydligt högre än Yosemite-dalen som vi lämnat några timmar tidigare.

Det kändes på något sätt farligt med den lättantändliga bensinen i den varma och torra ökenmiljön.

Ibland var vi tvungna att stanna och fota öknen. Elli var alltid coolast eftersom hon hade störst kamera.

Utsikten var ofta märklig, röd jord och disiga berg såg vi mycket av. 

Den vita avlånga tarmen där på kartan är själva dödsdalen. Där var det inte längre röd jord och kullar utan bara platt död öken.

I skymningen var vi framme i den lilla ”oasen” Stowepipe wells där vi skulle bo över natten.

Efter en övernattning med god mat, nattdopp i poolen och beundrande av en strålande stjärnhimmel, satte vi nästa dag kurs mot Las Vegas. Men först var vi tvungna att göra några stopp för att beundra lite mer sand och öken.

Personligen tyckte jag att de här Lawrence of Arabia-aktiga sanddynerna var riktigt tjusiga och ett gäng solhattsprydda turister verkade hålla med mig. Men mitt resesällskap var inte lika imponerade så vi tittade mest på håll och körde snart vidare.

Vi slängde en sista blick på den här Thelma och Louise-vyn och och lämnade Dödsdalen för vidare äventyr i Las Vegas. Om syndens näste får ni läsa i nästa inlägg.